Avund och bitterhet

Vart jag än vänder blicken när jag är ute och går på gatorna här i stan så ser jag mammor med sina små telningar i barnvagnar. Mammorna är ofta i min ålder eller yngre. Läste någonstans att genomsnittsåldern på förstföderskor i Stockholm ligger på 31 år. Om ett är är jag 31.Jag har varken man eller barn. Det känns som jag redan har börjat acceptera att jag aldrig kommer att få barn. Det känns som det är för sent. Rent biologiskt så har jag ju ett par år på mig men jag har det liksom inte ordnat för mig socialt sett. Herregud jag bor ju fortfarande hemma och är ekonomiskt beroende av min pappa. Visserligen har det börjat ordna till sig lite nu med arbetsträningen och så och jag kanske kan få en hyfsad inkomst inom ett år och flytta till ett eget boende. Så träffar jag nån och allt blir frid och fröjd. Nä! Mitt liv kommer förmodligen vara lika jävligt även den dagen jag är tillsammans med någon. Kanske ännu jävligare för då är det någon som älskar mig som jag måste må bra inför om ni förstår vad jag menar?! Hittade en blogg idag- Ett mercyfuck i Svenssonville och jag fick lite perspektiv. Kvinnan som skriver bloggen skildrar sitt föräldraskap och familjeliv på ett icke banalt sätt och sådär rosenrött och puttinuttigt som många gör som har familj och barn. Hon verkar också ha ett mörker inom sig som jag kan identifiera mig med.

Nu ska jag ”njuta av mitt singelliv och kolla på gissa vilken film jo Eyes Wide Shut och sen Mulholland drive på det och kanske Partymonster. Vilken kille skulle ha samma filmsmak som mig?